Needlasch

Hur länge måste man visa sig sårbar och att man inte mår bra innan det accepteras att man söker hjälp för att må bättre, utan att det ska ses som att man inte försöker på egen hand först?

 

Om man håller uppe en fasad av styrka, av att må bra - kanske med mindre svackor - och sedan bryter ihop, innebär det att man börjar må dåligt först när fasaden har spruckit? Man klarade av att leva, agera och socialisera någorlunda normalt innan fasaden sprack, så då kan man väl uppenbarligen inte ha mått särskilt dåligt. Eller?

 

Att man sedan är som en zombie och knappt kan fungera så fort man kommer in i sin trygga zon, i sin ensamhet, där man inte kan bli sedd och bedömd av omvärlden - det är väl irrelevant? Det syns inte av någon annan, vilket innebär att det inte händer? För ett träd som faller i skogen när ingen är i närheten, gör väl inget ljud?

 

När man mår dåligt (jag kan enbart utgå från egna erfarenheter här), kan fasaden vara det enda som får en att faktiskt ta sig igenom en dag, en vecka, en månad. Fasaden håller omvärlden på avstånd och gör att man slipper en massa frågor om varför, en massa "hjälpsamma" tips om hur man kan må bättre... Fasaden tillåter en att låtsas att allt är bra, även om man egentligen bara vill krypa in under täcket och inte lämna den beskyddande känslan som det ger. Det ger den lilla, lilla skjuts som behövs för att kunna socialisera, jobba och driva sig själv framåt.

 

Men en fasad är bara tillfällig. Förr eller senare spricker den. Ofta medför detta också att dammen brister på samtidigt också. Det är inget frivilligt - om det vore möjligt, skulle nog många föredra att kunna behålla sin fasad ytterligare ett tag, kanske för evigt till och med. För när fasaden väl försvinner, det är då omgivningen blir medveten om att man mår dåligt. Det är då man inte längre kan lura varken dem omkring sig eller sig själv.

 

En sprucken fasad går heller inte att reparera fullt ut. Visst, det kan gå att laga vissa sprickor och tillfälligt lägga på ett nytt lager. Men har den väl fallit, så är det ofta för sent. Den "nya" fasaden är svagare, sprickorna går för djupt för att åtgärda.

 

Det blir svårare att dölja hur man egentligen mår, att hålla omvärlden på rätt sorts avstånd. Även om det kanske - för omvärlden - verkar vara som värst precis när fasaden fallit, är det långt ifrån bra därefter.

 

Det kräver arbete och tid för att må bra igen. Arbete och tid som man kanske inte alltid har möjlighet att faktiskt unna sig själv - man har troligen förpliktelser som jobb, skola, familj eller annat. Detta tar energi. Energi som man egentligen inte har - som inte ens hade innan fasaden rasade.

 

Väljer man att lägga energin på att försöka må bättre, istället för att prioritera de förpliktelser och måsten som man har i livet, kan det leda till att man mår sämre också. Då kommer skuldkänslorna för att man inte gör sitt bästa - fastän det faktiskt är vad man gör, för man kan inte göra mer än vad man klarar av - och man känner sig misslyckad för att man inte orkar hålla uppe allt som man gjorde innan.

 

Det blir en ond cirkel.

 

Så fasaden har spruckit, den har rasat och jag lyckades inte bygga upp den igen. Och det känns som att det är enbart perioden från efter att fasaden sprack som räknas. Det är då det märktes att jag mådde dåligt - och det verkade dessutom, för omgivningen, som det kom från ingenstans - och det faktum att jag mådde dåligt redan innan (men inte ville visa det) inte är av vikt. Varför skulle det vara? Ingen annan än jag märkte det ju... Att jag sedan bestämmer mig för att "direkt" ta kontakt med vårdcentralen för eventuell medicinell hjälp och/eller samtalskontakt - ja, det var väl onödigt av mig? Jag måste väl ändå inse att det kan vara bara en liten svacka jag hamnat i - kanske pga nytt jobb och nya rutiner - och att det går över om jag bara bestämmer mig för att inte ge upp? För så enkelt är det väl? Är ju bara dumt att ge upp direkt, skit samma vad som gömde sig under ytan. Det är bara efter "droppen som fick bägaren att rinna över" som är av vikt. Eller hur?

 

Underskatta inte din egen kunskap om ditt eget mående - lita på dig själv! Och utnyttja den hjälp som faktiskt finns att få. Men tyvärr är det inte alltid så enkelt. Det tar på den icke-existerande energin att faktiskt erkänna sitt behov av hjälp också, och det underlättas inte av en omgivning som tror sig veta hur du fungerar bättre än du själv gör.

 

För om det inte syns, så finns det väl inte? Och när det väl syns, så är det först då det påbörjar sin existens. Under ytan? Bakom fasaden? Sådant är väl bara nonsens och underflykter för att man är lat och inte är villig att försöka?