Förminskning av mitt själv
Jag förminskar mig själv väldigt mycket och ofta. Jag är medveten om detta, men fortsätter ändå att göra det.
Jag kan ha hållit igång och varit produktiv hela dagen/helgen/veckan, kryssat av punkt efter punkt på ”att göra”-listan, men när kvällen kommer och jag sitter ner, tar det lugnt och gör ingenting en stund så börjar jag tänka på hur lite jag gjort, att jag borde sluta vara så lat, jag har det och det och det att göra, varför gjorde jag inte den saken under dagen? osv. Och det är många gånger värre de dagar jag faktiskt har varit improduktiv - idag säger min hjärna att jag inte har gjort någonting, att bara ha handlat/uträttat ärenden inne i Örebro och skickat iväg några jobbansökningar är inte nog.
Jag kan ha skapat något (sytt, skrivit, ritat, byggt etc.), något som egentligen är ganska bra gjort (inte ens här kan jag bara skriva ”bra” utan att lägga till ganska), och jag ser bara misstagen, att om jag gjorde så hade det blivit bättre, att alla andras är så mycket bättre, att varför försöker jag ens när jag inte kan göra det bra nog? Om någon annan gjort samma sak som mig eller något annat i samma, eller sämre, standard så kan jag utan vidare se de positiva punkterna och hur bra det är, visst jag kan se det kritiskt också, att vissa saker säkert kunde gjorts på andra sätt eller vissa områden kan utvecklas, men man behöver faktiskt inte vara perfekt för att det ska vara ett väldigt bra arbete och resultat – om man inte är jag, det vill säga. Och ja, jag vet att detta inte är ovanligt, att de flesta är sin egen värsta kritiker. Men för mig rör det sig inte bara om kritik, det rör sig om mer än så. Jag är aldrig bra nog, oavsett vad det gäller.
Jag kan vara nöjd med mina arbeten och logiskt se vad som är bra eller att jag har varit produktiv, men jag har svårt att ta till mig det på djupet. Jag kan se på min mentala checklista att jag uppfyller kriterierna för produktivitet, för ett bra resultat, för att kunna vara stolt. Men den listan göms direkt bakom listan med allt som finns kvar att göra, med allt som kan ändras och förbättras.
Jag förminskar även mig själv i andras ögon: Om jag inte kan komma på en aktivitet, är det ändå ingen som märker det eller saknar mig eller önskar att jag var där. Om jag faktiskt är där, är det ändå ingen som bryr sig egentligen. Det finns roligare personer där, mer sociala personer, som de vill umgås med. Jag är bara ett påhäng. Jag är den som folk glömmer, som de kan skapa en ytlig bekantskap med, men som inte är värd att känna på ett djupare plan. Jag är den som inte gör någon skillnad, som lika gärna kan stanna hemma och sluta störa andra med min påträngande närvaro och mina problem. Ingen bryr sig om jag har bra eller dåliga nyheter, de har bättre saker för sig än att lyssna på mig. Spelar ingen roll om jag känt personen i tjugo år eller två månader, de har sina egna problem och andra personer de hellre pratar och umgås med. Speciellt de som jag inte känt länge, varför skulle de vilja lägga energi på att bygga en djupare relation med mig? Det finns många underbarare personer de hellre lär känna och spenderar tid med, som de har mer glädje av att umgås med.
Jag vill skriva att jag vet att detta inte är sant, att det bara är mina tankar och känslor som kör mental krigföring mot mig. Men det är jävligt svårt. För de tankarna finns alltid i bakgrunden och har inga problem att hitta fram om jag försöker intala mig annat.
Så jag förminskar mig själv ofta och mycket. På alla områden. Mina tankar, känslor, åtaganden och bedrifter är mindre värda än dina. Så är det bara. I alla fall enligt min hjärna. Men samtidigt vet jag att detta inte är sant. Jag vet bara inte hur jag ska kunna övertyga och intala mig själv detta. Jag vet att jag har vänner som håller med mig om detta, om att det inte är sant, som är på min sida i kriget mot mig själv. Vänner som skulle protestera när jag trycker ner mig själv och försöka hjälpa mig att se jag inte ligger på en lägre nivå än alla andra. Och visst kan det hjälpa. För stunden. Liksom att skriva ner allt det här hjälper för stunden. Men när stunden är över? Då är jag tillbaka på ruta ett.
De minnen jag har lättast att tänka på, att verkligen känna, är de mindre positiva. De där jag blivit bortglömd, gjort bort mig, gjort något misstag, varit osynlig, inte hörts, varit jobbig och irriterande… Jag har många positiva minnen också, självklart, men de är svårare att plocka fram, och de hoppar sällan fram av sig själva i tid och otid.
Inte för att jag går runt och tänker att jag inte är lika bra som alla andra eller att mina saker är dåliga etc. hela tiden, men tankarna finns som sagt hela tiden i bakgrunden, redo att hoppa fram när jag minst förväntar mig det eller behöver det. Ofta är det inte ens uttalade tankar. Det är bara en känsla. Som ett bakgrundsnynnande.
Det kanske inte låter som det utifrån vad jag skriver här, men mitt självförtroende ligger ganska högt just nu. Om man jämför med hur det varit tidigare. Jag kan och vågar mer. Men det kan fortfarande bli bättre. Fast jag vet inte om det är självförtroendet i sig som är grunden till problemet. Det stora problemet är min ovana att förminska mig själv och allt jag gör och känner. Jag skulle behöva sluta göra det – alla som gör det (för jag vet att jag är långt ifrån ensam med det här problemet) behöver sluta med det – men det är inte så enkelt. Visst, att vara självkritisk och sträva efter att förbättra sig själv, att utvecklas, är bra egenskaper. Men det kan gå för långt. Har gått för långt för mig. För länge sedan.
Och det är väl ett steg i rätt riktning att vara medveten om problemet. Men vad är nästa steg? Positivt tänkande räcker bara en kort bit. Om någon bit alls när motattackerna inifrån börjar på bytt vid nästan varje försök.
Att jag förminskar mig själv och det jag gör, är ingenting jag kan sluta med bara så där. Tyvärr. Jag kan bara fortsätta försöka jobba bort det. Men det påverkar så klart hur jag interagerar med min omgivning. Jag ser ofta inte min åsikt som lika viktig som din, eller mitt arbete som lika bra som ditt, speciellt om jag inte har en väldigt nära relation till dig. Det kan göra att jag har svårt att ta initiativ eller liknande om/när vi träffas eller pratar. Det innebär att jag oftast har svårt att acceptera komplimanger fullt ut – för varför ger du mig och/eller mina kreationer komplimanger när det finns så många brister med mig och dem?
Den här texten blev mycket längre än planerat. Men det gör inget. Hellre långt på pappret, än länge i huvudet. Visst?
**Allan Émile**
